Det slog mig med en fruktansvärd kraft hur trivsamt jag tror att det skulle vara om det fanns någon hemma när jag kommer från stallet en tidig morgon och frukosten var framdukad, men det gör det inte.

Ibland känns det som en stor sorg att alltid vara själv om allting. Det är inte så att jag tänker på det jämt men ibland är det något som ger en retning i hjärnan och då tänker jag på min ensamhet. För visst är det ensamt, i synnerhet när barnen vuxit upp och du inte behövs på samma sätt som tidigare.

Kvällarna är nog värst egentligen. När jag kommer hem och hela kvällen ligger framför mig så kan det ibland kännas riktigt illa. Särskilt om jag träffat kompisar som är tvåsamma och som jag vet planerar saker ihop eller bara skall se på TV, äta middag eller något annat vanligt. Det är knappast dom festliga tilltagen jag menar. Det är den där jäkla vardagen som vi har mest av som spökar.

Det är så lätt att tappa självförtroendet när man alltid är ensam. Ibland får man en känsla av att man inte syns och den känslan är vidrig. Mina barn tycker att jag skall gå ut och dansa eller åtminstone gå på fler fester. Gulligt tänkt, men jag tror inte att det ger mig så mycket mer sällskap på sikt. Har ju faktiskt varit ute en hel del under åren (tidigare) men som sagt, det har inte gett mig något kvitto precis.

Nä, usch vad jag låter, nu åker jag till hästarna, dom skall ut i hagen.

Vi hörs