Men oj, jag har visst en blogg som bör tas omhand.

Ser ju att en och annan kollar om jag skriver något.

Hej på er!

Nu för tiden arbetar jag som lärare.

Det var några år sedan.

Det är ungefär som att cykla. Inte sjuttan har jag glömt precis.

Däremot har det hänt mycket på den tekniska fronten.

På min skola arbetar man med I-pads och starboards mm.
Både positivt och negativt.

Inte fan skriver eleverna så mycket och stor bokstav och punkt finns inte längre.

Det kan vara så att jag börjar bli för gammal.

Under alla år har det funnits barn/elever som av någon anledning tar sig fler friheter än andra.

Dom kan tex få för sig att man kan säga vad som helst till mig som lärare och till sina kompisar.

Idag fick jag ögonkontakt med en elev när jag kom in i klassrummet för att ha mitt ämne i klassen och fick en märklig kommentar som jag genast bemötte med fråga om vi hade något otalt med varandra?

Nä, sa eleven, jag är bara ironisk om du nu vet vad det är? Jodå det vet jag men varför är du det, vi har väl inget otalt med varandra eller? 

Då fick jag en föreläsning om att jag minsann var ironisk och då kunde han vara det också.

Jag kan visst vara ironisk, det hade han rätt i, men han hade helt feltolkat ordet ironi.

En lektion kan se ut såhär.

Jag kommer in i klassrummet. Ingen bryr sig, alla pratar om ingenting och leker med sina I-pads.

Jag påkallar uppmärksamhet. Inget händer. Jag påkallar uppmärksamhet igen. Inget händer.

Då börjar jag namnge eleverna och talar om för dom att dom skall sätta sig på sina platser.

Jag har en planering som går ut på att vi skall börja på ett nytt kapitel i vår bok.

Va? Skall vi ha våra böcker, min är hemma, jag hittar inte min, min är borta, jag har aldrig fått någon bok osv.

Det tar minst 10 minuter att organisera bokinnehav och ta reda på varför deras böcker har försvunnit.

Alla säger att man kan använda "paddan" istället. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.

Jag delar ut arbetsuppgifter och de flesta blir helt bekymrade.
Skall vi skriva på engelska? Skall vi skriva meningar?

Ja, mitt ämne är engelska - tyvärr.

Vad skall vi skylla på i detta läget?
Mina tråkiga lektioner, barnen har haft flera lärare, dom känner sig otrygga och vet inte vad jag vill, mina lektioner är inte tillräckligt intressanta, vi gör aldrig något roligt.......
Men för hela friden, hur orättvisa kan inte föräldrar vara, dom har oftast ingen aning om vad som händer och skulle dom komma på idén att säga att "det bara är att markera hur man vill ha det" så blir man ju anmäld! 

De små gulliga, begåvade, fina barnen kan ju omöjligt vara orsak till att lektioner spårar ur, det måste ju vara fel på läraren, eller hur?

Visst, det blir tråkigt, det blir tradigt, det blir ointressant för det finns ALDRIG utrymme för något kul eftersom vissa klasser inte klarar det utan beter sig som tokiga tossar.

Det går inte att ha Simon says, hangmen eller annat som de tycker är kul eftersom de alltid spårar ur av olika anledningar.

9 timmar i veckan har jag mer eller mindre ångest - jag talar till döva öron.

Märkligt nog, om jag nämner ordet betyg, ja, då händer det att en lektion eller två fungerar utmärkt.

Jag är inte ensam, det finns ett hav av lärare som har det exakt på samma sätt.

Det finns en meningslöshet inbäddad i det här.

Det finns också en omöjlighet i att kunna hjälpa elever med dyslexi eller andra svårigheter eftersom du inte kan vända ryggen till klassen för att engagera dig i de som har extra behov, det blir som om dom inte finns.

Vem är den skyldiga?

Är det läraren eller är det ouppfostrade elever, curlade till oigenkännlighet.

Varför blir man lärare?