Men nu måste jag nog skärpa till mig. Många gånger den senaste tiden har jag, förutom traderasurf, även titta mer och mer på hund igen. Jag lovade mig för några år sen när min älskade Benson gick bort, att aldrig pyssla med hundar, uppfödning och utställningar. Men vad gör jag, jo jag tittar på olika raser, funderar på valp, doften ur valpådan, känner stämningen på utställning och allt vad det innebär..... hur knäpp är jag egentligen? Ser framför mig hur jag har en valpkull i myshörnan i köket och kontakt med glada valpköpare. Jag som aldrig mer skulle hålla på med sådant och nu börjar jag längta efter det. (Lätt var det inte då och är inte nu heller vad jag förstår på mina vänner uppfödarna.)

Antagligen är bästa medicinen att åka på några utställningar igen för att få tillbaka känslan och sedan betrakta det hela med skarp blick, för egentligen vet jag ju hur det är allt det här. Stress, kostar skjortan, tar tid, upp tidigt - åka långt, hålla sig uppdaterad,planera på sikt, bli kunnig, särskilja skitprat och sanning, ta ställning, engagera sig i rasklubben mm mm. Fast samtidigt är det roligt, utmanande, klurigt, engagerande, fyllt med glädje, goda vänner och roliga möten samt underbara hundar av alla de slag.

När Benson blev gammal och sjuk så tappade jag lusten helt, egentligen började lusten så sakta försvinna några år tidigare, men det blev uppenbart när han inte var frisk längre. Aldrig mer uppfödning och utställning. Jag skulle inte ens ha hund och om jag nu skulle det i alla fall, så fick den hunden välja mig och inte tvärtom och det skulle helst vara en vuxen hund.

Vad händer, först fyller vi huset med katter och kattungar. Bor på landet och omger oss med hästar och jag längtar hela tiden efter HUND, men bara i mitt huvud, inte så någon märker det. Så till sist kommer det där samtalet som jag bara inte kan motstå och vips har jag en rottis i huset.

Hon är nu drygt fyra och alldeles förtjusande jobbigt underbar. Sticker på både älg och rådjur men kommer strax tillbaka - som tur är - jag avskyr dessa snabba utryckningar i skogen, men hon bryr sig inte om att jag klagar på det. När hon kom var hon ca 1 1/2 år och fullständigt idiot på katter. Idag är det hennes kompisar, måste medge att jag hade svårt att tro det i början. Hon hade med sig en fantastisk lydnad i bagaget samt en bollmani utöver det vanliga, hon finner sig i det mesta, under förutsättning att jag inte ödslar min kärlek eller uppmärksamhet på något annat djur eller mindre barn för då vet hon inte riktigt hur hon skall göra och blir väldigt upprörd. Nu tror ni allt att hon aggressiv eller så, men icke. Hon blir "bara" superstressad och vimsar omkring och försöker förstå vad matte sysslar med.

Nu sussar hon under bordet eftersom hon måste vara där jag är. Det är både mysigt och ibland enerverande för det är inte alltid hon får plats på samma ställe som jag sätter fötterna.

Fattar ni att jag ändå funderar på fler.......kanske inte så stora som en rottis, men ändå.....

Det är här mitt babbel om dvärgpincher kommer in. Det verkar vara en kanonrolig ras ju mer jag lär känna dom och det lustiga är att dom finns överallt helt plötsligt. Det verkar finnas en dvärgpincherkull i var och varannan buske i det här området. Hur konstigt är inte det?

Nej nu har jag flummat färdigt om hundar för idag, nu skall jag faktiskt natta mig tidigt och läsa en god bok som det heter.

Ha det lika bra som jag......