Nu är jag på plats och tänker faktiskt försöka ge mig på att blogga lite oftare.
Lusten att skriva är inte borta men jag skriver i helt andra sammanhang nu för tiden.

Jag kan berätta att livet inte ser lika dant ut nu som det gjorde 2015 i november.
Närmare bestämt den 9 november då jag vaknade med smärtor i ryggen som jag aldrig haft tidigare.
Väl på benen så visade det sig att jag var lite vinglig och jag fick vila mycket.
Mellan halv ett och halv fem samma dag blev jag förlamad i mina ben.
Min väninna släpade ut mig till sin bil och körde in mig till sjukhuset.
Det blev sjukhus och en lång vistelse där. Blev utskriven den 20 januari 2016.
Höger ben är klart mer drabbat än vänster och jag har tappat känseln i huden från kota 4-5 till fötterna.
Dermatom S1 och S2 var drabbat.
Vänster ben/fot funkar bra nu igen men det högra benet/foten är inte alltid så samarbetsvillig.

Det hade varit skönt att veta vad det här var för något men ingen vet.
Det kallas för idiopatisk myelit, man kan säga detsamma som "vi vet inte vad det är".
Eller, att myelit är ett samlingsnamn för inflammation i ryggmärgen.
Wikipedia skriver såhär om idiopatisk: 
"Idiopatisk betyder att en viss sjukdom inte kan förklaras av olika orsaker, vilket dock inte innebär att det inte finns en förklaring.En sjukdom som klassificeras som idiopatisk kan vara ett resultat av okänd faktor."

Efter ett antal månader hemma så ringer neurologen mig och meddelar att de tror att jag kan ha haft en stroke.
Minsann, en stroke, det har ingen sagt tidigare. Ingen har tagit prover som liknar de som tas vid stroke mer än lumbalpunktion och jag hade inga problem med talet, eller att använda armar som vanligt.
Nu blev det jobbigt tyckte jag, ännu värre när neurologen sa att hon skrivit ut statiner och annat medicinjox som hon sa att jag är tvungen att ta annars dör du.
Jag vägrade ta dessa mediciner och vid varje besök på sjukhuset blir jag uppmanad att äta dessa tabletter. 
Ok, då tänkte jag, en propp i ryggraden kan man ju få även om det är väldigt ovanligt. Kan det verkligen vara så?
Jag ställde tusen frågor och fick inga svar.....
Sen ett år tillbaka svullnar högerbenet och det är dålig fart i mina blodkärl, det hade till följd att det blev ännu mer angeläget för läkarna att ge mig tablettet.
Jag hade till och med en ordväxling med en av läkarna som fräste åt mig när jag sa att jag är hyfsat påläst om kolersterol och vill inte äta dessa tabletterna.
- Har du läst det på FB då eller slängde hon ur sig. 
- Nej, sa jag. jag läser bl.a på pub.med (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/)
- Jag skall printa ut undersökningar till dig från pub.med så att du kan se att vi har rätt, sa doktorn.

Jag blir som en iller när det gäller att hitta orsaker och kan verkligen ligga på för att få svar, me det finns inga svar att få, jag inser nu efter drygt 3 år att ingen vet någonting.
Så vad gör jag?
Jag klarar mig själv ganska bra. Jag får köra bil. Har skaffat hundar igen. Kan gå korta sträckor med kryckor, avskyr rullatorn, sitter oftast i rullstol, kan stå hyfat stadig - men jag kan inte gå utan stöd. Eller kunde inte gå utan stöd alls för ett år sedan.
Träning är effektivt och tack vare möjligheten att få rehabveckor varje år så utvecklas mina möjligheter på ett bra sätt.
Idag kan jag hasa mig fram några steg. Det är väldigt vingligt. Balansen är liksom borta. Eftersom jag haft en sk. "cellaktivitet i ryggmärgen" som man inte vet vad det är heller så tror man att mina nerver har blivit "avbitna" och slutat funka. Det är inte så kul att tänka på.
Ibland kan de återläkas om inte myelinskidan är skadad. 
Det som gör att jag tränar vidare är att jag trots denna dystra information sakta men säkert får viss känsel tillbaka.
I början gick det fortare men nu går det långsamt, viss förändring sker men är så subtil så att ibland märkar jag inte själv att det går åt rätt håll.

Tack för att du läst såhär långt!
Har du själv liknande erfarenheter med plötslig förlamning så hör gärna av dig.
Hörs snart igen!

Snöstjärna till dig!
Heléne