Idag har jag gjort något jag funderat på länge.....hur det nu kan bli såhär konstigt....

Jag har en väninna som jag umgåtts väldigt mycket med när hennes äldsta och min yngsta var lite yngre.

När barnen var runt 6-7 år så började vi promenera med våra hundar Dennis och Benson samt våra två barn som ibland satt på var sin shettis. Ofta gick vi på promenader på kvällarna och hundarna var med.

Vi hade ju förstås några gemensamma intressen förutom barnen, både hund och häst fanns med i bilden.

Vi hade julaftonsmöte vid några tillfällen uppe på loftet i höet och bytte julklappar. Detta pågick under ett antal år, barna växte och var klasskamrater hela tiden, faktiskt ända fram till nian var slut. Min väninna  flyttade så småningom en bit bort och skaffade sig nya saker att göra. Livet är ju föränderligt så även för mig såklart.

Plötsligen blev det många samtal men få möten och nu.....nästan inga samtal eller möten alls. Jag sörjer det för jag gillar henne skarpt. Tänka att 7 mil kan kännas långt ibland. Det är ju egentligen ingenting. Men tiden vi har att utnyttja för möten är oftast kort och då blir det liksom inte av.

Hon har sitt och jag har mitt......

I julas skickade vi hälsningar till varandra men jag har inte sett henne sen den 1 november.

Vi har hela tiden haft helt olika liv och även sett saker på olika sätt men det är ju bara hälsosamt och vi har skrattat en hel del ihop.

Idag ringde jag till henne, det var faktiskt lite nervöst men hon lovade att snart ringa upp mig igen. Just kl. 14.00 satt hon i kö inne i Göteborg för hennes man skall tydligen springa Göteborgsvarvet. Lycka till säger jag!

Kanske har hon också funderat på var allt tog vägen. Skulle tro det om jag känner henne rätt. Skönt att jag tog mig i kragen och ringde i alla fall.

jag saknar ju vår kontakt.

Just nu är jag så himla trött på mig själv så jag skulle vilja genomgå någon form av renovering. Men det är lättare sagt än gjort när man är lite låg.

När jag kom från jobbet idag på morgonen så hade jag tusen saker jag ville göra och väl hemma kunde jag inte få någon som helst energi till något.

Konstigt egentligen. Jag bara satt där på altanen och tyckte att jag var energilös och ensam som den ensammaste eremit som finns.

Jag måste nog se till att träffa människor och inte gömma mig i skogen.

Hade varit så kul om någon trevlig prick dök upp på en kopp kaffe mellan varven.  Det verkar vara så att jag bor åt fel håll eller för långt bort eller så är vägen för dålig eller nåt för det kommer sällan någon.

Nu jobbar jag ju lite tokigt ibland och det räcker inte med att önska hit folk, man får nog ta telefonen till hjälp.

Det var nog det jag kände idag när jag ringde väninnan. Jag hoppas att hon snart kommer hit.

När min dotter gjorde sin praktik i en butik för några veckor sedan, så kom två av mina vänner in där, oberoende av varandra, dom träffade ju Lisa förstås och hon kom sedan hem och berättade för mig att jag inte skall vara lessen över att jag inte träffar dessa härliga kvinns så ofta för dom har koll på mig genom min blogg. Det hade dom sagt till varandra när hon hörde på.

Det kändes ju gott tyckte jag.

Bloggande är kanske inte så tokigt i alla fall.

Nu kanske jag skall gå upp till Lisas hus och börja flytta om alla saker som står i förrådet. har som vanligt en plan......

Lite har jag dock hunnit med under dagen. Bland annat har jag målat på huset där färgen varit tunn och jag har vattnat blommor och klippt ogräs.

Kanske hinner jag måla det stora utebordet en gång till innan kvällen.

Sen tror jag att jag åker en sväng och får mig en kopp kaffe....inte fel eller hur?

kram till er alla