Hämtade min dotter vid tåget idag. Hon bor ju vid skolan under veckorna tillsammans med 4 andra hästtokiga tjejer. Vi har inte setts på 2 veckor drygt och nu längtade jag verkligen efter henne. Hämtade upp henne efter en tur i affären. Hade handlat hennes älsklingsmat, plus godis.

Väl i bilen pratade hon oavbrutet från hämtningen till vårt hus. Himmel tänkte jag, hon kan prata fortfarande och inte bara grymta oartikulerad saker till mig via telefon. När jag ringer henne under veckan stör jag ALLTID, så det blir aldrig något sagt av värde, men idag har jag fått information om hennes liv så det räcker och blir över. Det har varit en gosig kväll. Jag är så tacksam över att jag fortfarande får dom här stunderna för hon är på väg ut i livet och mamma får en mindre betydelsefull plats.

Vi är mitt i detta hon och jag och jag lider mest. Undrapå att jag fällde en tår eller tre när jag såg scenen i Mamma Mia när hon sjunger sången om att det inte var så längesen som hennes dotter var lite och nu skall hon gifta sig. Visserligen skall inte min unge gifta sig men........ antagligen var jag extremt påverkbar just den dagen men ibland tänker jag på det på precis samma sätt.

Man får ju bara låna dom en stund .........