Jag har ingen aning om hur andra har det i sina liv. Just nu vet jag bara att mitt eget liv inte är något att skryta med för ögonblicket.

Har varit på intervjuv idag. Hmmmmm. hur det nu gick vet inte jag, först på måndag får jag besked.

Väl hemma innan mörkret föll möttes jag av tre mycket upprörda hästar.

Hämtade min kamera direkt.

Alla tre var ute ur hagen och det kan jag förstå, för i hagen fanns en bautastor skogsmaskin som fällt alla träden.

Lisen var genomsvettig, de små verkade inte ha varit lika stressade men nog var de oroliga och det är ovanligt.

Ingen har ringt mig under tiden jag varit borta. Skogsägaren vet att jag har mina hästar i hagen så det är ingen nyhet precis.

Tänk om jag nu hade haft dräktiga ston eller hästar med nerver på utsidan. Vilka skador det hade kunnat bli och hur långt hade hästarna inte kunnat springa innan jag hittat dom igen.

Hur glad kan man känna sig över det här?

Bara några björkar står kvar där det är som mest vatten.

Här brukar jag ta in och ut mina djur. Dom lär inte få plats där för tillfället.

Skogsmaskinen har massakrerat stolpar och all tråd.....det är en gåta hur jag skall kunna få ordning på detta inom överskådlig tid.....

Ingen har sagt ett ord om att dom skulle arbeta här idag och ingen har ringt om mina lösspringande hästar.

Jag är så himla lessen för detta och för den nonchalans som visats mig. 

Jag kan ju inte påverka att träd skall fällas men jag kan ju få en möjlighet att flytta på mina djur.

Ytterligare en mastodontmaskin kom dånande genom skogen för en stund sen. Den var bredare än vägen och har förmodligen sabbat allt som tidigare funkat längst min vägsträcka.

Jag är sååååååå trött på allting just nu.

Här kan vi inte bo längre!