Håller på med deklarationen. Roligare sysslor finns ju. Kände att jag behövde ta en paus från allvarligheterna och satte mig förstås framför min älskade lap. 

In å kolla FB först. Många inlägg och lite meddelande till mig, trevligt. 

Det som är så "fantastiskt" med FB är att det finns så många som är så otroligt lyckliga och duktiga på alla plan.
Det är inte jag precis. Känner mig ibland som att jag inte hör dit över huvud taget.
Det tränas på gym, "power walkas", corepassas mm. Det bantas, stora barnkalas, festmåltider, fina semestrar och alla är så lyckliga och hinner så mycket ....... det jobbas och man skall tycka att folk är duktiga när dom jobbar för mycket och blir trötta.

Nu tror ni allt att jag är avundsjuk! Det är jag inte, det bara slog mig just idag, någon skrev om en underbar måndag, äntligen jobb och träning! Det var då jag började tänka på vad jag egentligen läste.

Har i och för sig sett allt det här förut och hört en del om det i etern men idag slog det till med full kraft.

Sen finns det ju dom som gör inlägg som är helt underbara med härliga bilder och roliga kommentarer.

"Snodde" själv en väldigt rolig bild som var upplagd och fick på köpet ett gott skratt.

Kan behövas ibland.

Solen skiner på mig och huset. Idag är jag ledig och skall åka till min mamma på besök. Hon tycker att jag är där för sällan. Jag vägrar få dåligt samvete för det men hur det än är med den saken så drabbas jag ändå av det i vissa stunder. Gamla föräldrar som inte kan göra saker dom gjort förut kan lämna spår av sin frustration till de yngre.

Som att städa på balkongen och skura balkongräcke mm. Jag har försökt säga att det bara är sent i mars. ( i förra veckan) Jag lovar att jag skall göra det åt er...ge dig inte på det. Vad händer? I går berättade mamma att hon tar en bit varje dag för hon står inte ut med att det är smutsigt när dom vill vara på balkongen. Jag vet ju att hon inte har en kropp som skall utsätta sig för detta men hon vill göra det ändå. Sen får hon vila för orken tryter.

Vad skall man säga? Jag har bestämt mig för att inte lägga mig i för mycket. Jag kan också förstå att det är frustrerande att inte kunna göra som man alltid gjort och vara klart medveten om att allt blir svårare och tyngre.

Att åldras innebär att man hela tiden måste vänta på att andra skall komma och hjälpa till med saker som man alltid själv har fixat. 

Undrar hur det blir när jag själv kommer dit om 25 år. Hur kul kommer det att vara och vilka krämpor kommer jag att slåss med. Kommer det att finnas någon som hjälper mig när den dagen kommer? Känner att jag ibland tänker på det oundvikliga åldrandet. 

Nä, det här var inte kul. Nu skall jag samla ihop mig och ta en dust till med deklarationen.

Måla ett ägg eller två, det blir fint!